Emma Lindsjö | Vimedbarn.se
emmalindsjo

Emma Lindsjö

Annons

Min förlossningsberättelse

Då var det dags att börja skriva ner min förlossningsberättelse med nummer tre – När vår Nora kom till världen. Min tredje förlossning och jag var så taggad och redo för att denna skulle starta.

Allt började den 11 januari, en fredags eftermiddag då min slempropp gick. Med Alicia gick den någon vecka innan så jag tänkte att kroppen började förbereda sig. Eftersom att jag förlöst vid Bf tidigare var jag helt inställd på den 18 januari. Jag skulle fixa massa den sista veckan av graviditeten. Utöver att slemproppen gått hade jag inte en känning på att något var på G. När middagstid närmade sig började jag få sammandragningar lite titt som tätt. Jag vågade inte hoppas alltför mycket på att det var dags men hade ändå en märklig känsla i kroppen.

Ringde Marcus som var iväg på jobb för att be han köpa med sig pizza hem (om det skulle dra igång ville jag vara mätt och belåten). Ringde även svägerskan för att berätta om sammandragningarna och förbereda dom på att vi eventuellt skulle lämna barnen om det drog igång på riktigt. Efter den mättande maten kom sammandragningarna men med ett tryck neråt. Exakt så jag fått med Alicia & Millie! Ringde in till förlossningen för att rådgöra lite. Dom hade haft fullt men tyckte att jag skulle ringa in om jag fick sammandragningar som höll i sig i en minut och att jag skulle få plats i Växjö om jag kom in senare under kvällen. Här började jag bli lite nervös, tänk om det verkligen startade nu!

Vi gick med barnen till svägerskan som bor på samma gata runt sju, satt där en stund och prata, medans jag klockade sammandragningarna. Dom gjorde inte ont men började komma tätare & tätare. Tillslut kom de ungefär var 5-3 minut och varade i cirka 45 sekunder. Vi gick hem igen för att packa det sista. Kunde det vara dags? Aja, bättre med en extra koll än att gå och oroa sig. Jag var så exalterad. Så peppad och nervös, skulle vi komma hem med en bebis? Ringde in till förlossningen igen för att meddela att vi åkte in och vi var så välkomna!

I bilen påväg in till Växjö försvann allt. Jag hade en sammandragning på 20 minuter. Tror du att jag blev besviken? Det var som att någon ryckte klubban från mig. Jag sa till Marcus att vi lika väl kunde vända men då var vi nästan framme. Den där luriga trean som alla pratat om, nu får jag uppleva den.

Vid halv nio var vi på plats och fick ett undersökningsrum för att se om det var på gång eller bara en liten lurendrejare där inne. Jag skämdes nästan när dom välkomnade oss för att berätta att känningarna försvunnit. “Det kan bli så men vi tar CTG och kollar hur det ligger till iallafall!”.

Dom var så himla rara. Vi fick gå in i undersökningsrummet där dom först tog en CTG, jag hade värkar men dom var inte regelbundna och sen gjorde dom en vaginal undersökning, fem centimeter var jag öppen! Ne vi skulle inte få åka hem, vi skulle få ett förlossningsrum. “Du skulle kunna ta ett bad så kan vi se om värkarna sätter igång!” Ja ett bad lät ju mysigt.

Så strax efter nio fick vi ett förlossningsrum. Det bjöds på fika och en barnmorska kom in för att prata om hur mina tidigare förlossningar varit och vad jag hade för förväntningar denna gång. Jag började dansa och studsa på en yoga boll för att försöka få igång allt. Kände att detta skulle bli en låååång natt medans Marcus slog vad om att hon skulle vara ute till tolvslaget. Då började värkarna komma igång.

Jag hittade en sån rolig ställning som fick mig slappna av. Jag stod och lutade mig mot en fönsterkarm samtidigt som jag gungade mot höger ben och vickade på tårna. Vi tog sista bilderna på magen och där kände jag att ett bad inte stod på min agenda och ville ha lustgas istället. Bytte om till de vackra sjukhuskläderna och var öppen sju cm. Visst skulle det bli en bebis, Jag blev lite förvånad över att jag inte kände samma värkar som med dom tidigare två, trycket nedåt var inte alls i samma “styrka”. Lustgasen tog som den skulle och jag gick in i mig själv. Sa till Marcus att när jag klämde i hans hand tre gånger skulle han ringa på barnmorskan för då startade krystvärkarna. Hinnorna hade fortfarande inte gått och här någonstans gjordes en undersökning där barnmorskan kom fram till att Nora låg med huvudet uppåt, det fanns alltför mycket plats där. “Hon kommer att titta på stjärnorna när hon kommer ut!” Hon förklarade även att det går lika bra att föda så som med pannan mot rumpan.

Här blev värkarna intensiva och sen kom krystvärkarna. Jag klämde i Marcus hand “Är du säker?” klämde ännu hårdare för att visa att jag menade allvar! Då började det att rinna blod från mig. Inte lite och allt fler kom inspringandes i rummet. Smärtan blev värre och värre. Samtidigt som dom bad mig att hålla tillbaka – Jag fick INTE krysta! Av mina tre förlossningar var dessa krystvärkar dom värsta jag upplevt, om det var för att vattnet inte gått eller för att Nora låg med ansiktet uppåt vet jag inte. Det kom mer & mer blod och dom misstänkte att moderkakan lossnat. Nu blev det plötsligt diskussion om akut kejsarsnitt eller sugklocka. Här fick jag panik. Jag tappade min fokus, sa att dom skulle akut snitta mig, Samtidigt som jag skulle jag hålla tillbaka världens krystvärkar, skulle jag andas mig igenom allt och försöka förstå vad som hände. Marcus satt bredvid och peppade mig. Håll tillbaka, andas, håll tillbaka, andas.. Dom tog beslutet att ta håll på hinnorna och skulle hon inte komma ut snabbt efter det, skulle dom ta till sugklockan.

Vattnet gick och Nora vände sig rätt och kom ut på två krystvärkar, jag tog i för kung och fosterland. Jag som aldrig skrikit under mina andra förlossningar skrek i lustgasmasken det starkaste jag kunde. Jag hann inte reagera utan hamnade i chock. Allt gick så fort och jag hängde knappt med på att dom la Nora på mitt bröst efter att dom fått ut allt blod från hennes mun. Ut med moderkakan och M klippte navelsträngen. Han grät och jag förstod ingenting. Efter en stund när allt lugnat ner sig förklarade läkaren som varit med under förlossningen om vad som hänt. Att moderkakan lossnat och därför ville dom få ut Nora fort. Nu löste sig allt bra men slutet blev lite kaotiskt. Dom kollade hur jag såg ut där nere och allt såg bra ut. Inget behövdes sys och jag började piggna till och fick en riktig adrenalin kick. Nora vägdes och mätes.  Hon vägde 3380 gram och var 48 cm lång och hade 33 cm i huvudomfång. Helt perfekt var hon!

Vi hamnade i vår lyckobubbla, det kändes overkligt, vi hade henne hos oss. Älskade lilla Nora. Där låg hon på mitt bröst så liten och ljuvlig. Lukten, händerna, ville inte släppa taget om henne. Vi gav henne en flaska som hon slukade fort. Vi fick den magiska smörgåsbrickan med Sverige flaggan för att fira in vad som nyss skett. Marcus bytte första blöjan och klädde på henne. Allt var så litet, så fort vi glömt hur små de var.

Vi ville om allt såg bra ut få åka hem tidigt. Eftersom att vi födde på natten så fick vi invänta läkaren på morgonen. Jag ville upp och kissa och ta en dusch. Det var helt okej, dom behövde bara ta blodtrycket först. Det var lågt men jag har alltid lågt så det skulle nog gå. Tji fick jag! Marcus skulle följa med mig in som ett extra stöd. Jag klev in i duschen och skulle precis stänga av när jag kände att det snurrade till ordentligt, hann dra med mig snöret som hängde på väggen (ett sånt som tillkallar personal) innan jag föll ihop. Här vet bara Marcus vad som hände, men flera sköterskor sprang in och hann ta emot mig. Jag förstod ingenting när jag vaknade och såg massa ansikten över mig själv. “Emma, du svimmade nog!”.

Efter det fick jag lägga mig i sängen och vi passade på att sova lite innan vi blev serverade frukost och fick en tid hos barnläkaren. Eftersom att det var fullt på familje BB fick vi ligga kvar i vårt förlossningsrum tills dess att vi blev utskrivna. Efter vilan, lite mer mat och efter att ha varit uppe och gått lite mådde jag väldigt bra. Mina värden såg bra ut så för mig var det godkänt att åka hem. Barnläkaren gav även Nora mycket väl godkänt så vi fick åka när vi kände oss redo för det.

Den känslan, att få åka hem med sin bebis är väldigt speciell. Man går så stolt ut från sjukhuset. Man vill bara visa upp sin bebis för hela världen. När vi kom hem vilade vi lite till innan Marcus hämtade hem systrarna som var förväntansfulla. Dom klappade och var så fascinerade över hennes små händer och fötter. Mina älskade flickor. Kändes så fantastiskt att vara alla tillsammans. Vi hamnade lite i denna bebisbubbla som jag fortfarande är i. Tiden hemma hos oss står helt stilla fastän dagarna ändå går.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (1)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sara

    Man blir alltid lika peppad på en ny förlossning när man läser andras förlossningsberättelser. Trots att man där och då bara vill bli av med smärtan och att det ska vara över är det en sådan häftig upplevelse 😍

Se fler...
Annons
stats