När jag trodde att hon skulle dö | Emma Lindsjö
emmalindsjo

Emma Lindsjö

Annons

När jag trodde att hon skulle dö

Denna gång har jag varit så EXTREMT nojig.

Jag kan inte svara på varför men jag har varit så nojig över Millie så att jag ibland inte kan slappna av, utan bara suttit och stirrat på att hon andas, att hon lever och finns i vårar liv. Min största rädsla är att hon sak försvinna jfrån oss.

Jag vet inte varför. Jag har pratat med min mamma flera gånger för att försöka få lite ro i själen. Mammor har ju den konsten att kunna lugna sina döttrar, säga rätt ord och bara få än på andra tankar. Självklart har mammas ord hjälpt. Hon stöttar mig och får mig alltid lugn men min oro har inte släppt helt.

Har Millie sovit på mellanplan har jag inte kunnat springa varken ner eller upp. Hej jag låter nog helt knäpp?

Sen i fredags kom svägerskan hit med kusinerna. Barnen lekte, Millie hade kommit till ro i vaggan och vi färgade håret. Mitt i börjar det tjuta “Vad tusan! det är Millies alarm!”. Jag flög upp och fram till henne. Jag kollade aldrig om hon inte andades utan min reaktion blev bara att ta upp henne, att väcka henne, se så att hon levde.

Visst vaknade hon och jag kunde andas. Vi har ett nytt andningslarm som först vibrerar för att väcka barnet om det ej känt rörelser på 15 sek. Vaknar inte barnet efter det börjar det tjuta (om barnet inte vaknar).

Tror ni jag kunde sova den natten? Svar, knappast. Självklart kan det har varit ett längre aningsuppehåll som dessa små kan ha men oj så orolig jag blev.

Nu kan jag koppla av igen, larmet gjorde sitt jobb och så får vi tänka. Men usch, det är skit jobbigt att känna denna oro.


  

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
emmalindsjo

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats